Riggar

Kevin Shields och Belinda Butcher från 91:

Via Guitar Geek

Society is a moshpit?

Efter att lyssnat på Jarvis Cocker-skivan känner jag att jag vill skriva något om Steve Albini. Men jag har inte en aning om vad jag vill säga. Skivan är tråkig och jag tänker att Steve Albini gör tråkiga skivor. Fast det stämmer ju inte riktigt, men jag har nog lite svårt för honom ändå.

Hur som helst, Steve Albini skrev i början på nittiotalet en artikel som jag hade fått för mig hette "society is a moshpit". Nu verkar den dock heta "the problem with music". Ett stycke historiskt dokument med indieargument från början av nittiotalet. Redan i gymnasiet när jag läste artikeln för första gången hade den ett antal år på nacken. Då kändes den fortfarande aktuell. Nu är den bara ett historiskt dokument. Bra det!

(har jag läst någon artikel med titeln "society is a moshpit" eller är det bara något jag har fått för mig? vad handlade i såfall den artikeln om? hittar inget, måste gå på djupet med detta.)

Tinyvices

Tinyvices.com är ett bildarkiv i större omfattning, eller kanske mer ett fotogalleri online, som fotografen Tim Barber startade redan 2005. Själv upptäckte jag sidan ganska nyligen och har blivit en frekvent besökare sedan dess. Här finns bildserier och portfolios från mer eller mindre etablerade fotografer att gå loss bland. Till exempel så hittar man, utöver Tim’s egna arbeten, bilder från bl. a Ryan McGinley, Leo Fitzpatrick och Richard Kern, för att bara nämna en handfull. Gör ett besök på Tinyvices.com så lovar jag att du kommer slå ihjäl en timme eller två.

Social distortion

Juan Marco

Jag hittade den här bilden som jag tog när jag var i Barcelona första gången 2003. Jag gillar bilden eftersom jag dels tycker den representerar MACBA på ett bra sätt och för att jag lyckades få med Juan Marco (på skateboard) av en ren slump.
Då hade jag hade ingen som helst aning om vem personen jag hade fångat på bilden var överhuvudtaget. När jag ett år senare åker tillbaka till Barcelona får jag reda på vem personen på bilden är eftersom han är en mycket god vän till killen vi bor hos, och jag känner igenom honom när vi träffas.
Hur som helst så är Juan Marco förmodligen den coolaste personen i Barcelona. Förmodligen är han den coolaste personen jag har träffat överhuvudtaget. Jag undrar vad han sysslar med nu.

Musikfascist

J: Hur tar man bort musik från min I-pod?
K: Vad ska du ta bort?
J: Blonde Redhead
K: Varför då?
J: Jag lyssnar ingenting på det!
K: Varför då!?
J: För att jag inte gillar det!
K: Då får du lära dig att gilla det.
J: Vafan! Nej!
K: Jag hjälper dig inte att ta bort Blonde Redhead!
J: Du är ju dum i huvudet, jag väljer själv vad jag vill lyssna på!
K: Nej.

Ny frisyr

Av nån jävla anledning gjorde Stephen Baldwins karaktär i De misstänkta ett starkt frisyrmässigt intryck på mig. Egentligen är det väl inget särskilt alls med frisyren, kortklippt i kombination med lite skägg.

I vad som nu är ganska precis halva mitt liv har dock bilden av Stephen Baldvin, eller Michael McManus som han heter i filmen, flimrat förbi i huvet när jag satt mig i en frisörstol.

Imponerande handbroderier

Igår när jag jäktade runt sista timmen på Konstfacks vårutställning fick jag syn på Erik Hellstens broderier som jag gick igång på!

Beef!

Jag anar nästan gammal hederlig eastcoast-westcoast beef när jag hör Jay Rock’s ”Follow me home" tillsammans med the Game. Kanske för att dom ”snor” Marlena Shaws-samplingen rakt av från DJ Premier producerade beatet i Gangstarr’s ”Check the technique” och sedan lägger refrängen: ”C-A-L-I-F-O-R-NIA my name rang in M.I.A, I’m the talk of New York, down in A.T.L, they smell me, so ain’t shit niggas could tell me. Ask in Mo-town, they’ll tell you how it go down, ain’t no California love, we California thugs, we throw California slugs, so throw up a California dub” efter det.
Det borde ju vara nån rappare i New York som tycker att Jay Rock trampar på hans vita sneaker!

Konsumtion på morgonen

1. Not in fashion - Mark Borthwick 390:-
2. Keep your eyes open - The Fugazi photographs of Glen E Friedman 269:-

Mer T-mobile

Fler spontana små glädjeämnen i vardagen som man vill dela med sig av:





Jag tycker fortfarande att det här konceptet känns riktigt, riktigt bra.

cheesefest 2009

Stil 4

Skateboard & nostalgi från mina föräldrars garage

Skor

God Morgon

Morgonen kunde nog inte börja sämre än att vakna upp till Kristin Kaspersen som pratar om onani och sexhjälpmedel i TV. Nu kan dagen bara bli bättre.

Ska jag börja ifrågasätta tidigare val?

Ska jag kolla upp om den här mannen har något att erbjuda mig? Ska jag efter att hela min uppväxt gått runt hyllmetern med Zappa i farsans skivsamling nu helt plötsligt ge det en chans? Ska jag fylla mitt hem med gamla vinylskivor efter att ha tömt det på cd-skivor? Ska jag bryta med ytterligare ett av de ställningstaganden jag gjorde i mina tonår?

Idag har jag snubblat över Zappa i två vitt skilda sammanhang och i mina tankar han dykt upp för många gånger de senaste veckorna för att det ska vara en slump. Vad är detta? Varför kommer det nu?

Så vad sysslar vi med?

Jo, vi delar bland annat med oss av lite skönt 90-talsdoftande referenser till varandra på facebook. Den som är intresserad kan gärna ta del av dem här:
http://blip.fm/steveshelley
http://www.thejrnl.com/
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0982048009
http://www.tindrum.com/tarnation/completesoundtrack/index.html

Glad Påsk

Purple #11

I Purple Magazines vår- och sommarnummer medverkar Mark Gonzales i ett modereportage fotograferat av Ari Marcopoulos som jag gillar. Dels för att Ari tar bra bilder och dels för att Mark bl.a skatar omkring i en Tom Ford pyjamas och är rolig.

Bra reklam

De senaste dagarna har jag varit på några intressanta föreläsningar som handlat om reklam/kommunikation. I morse var ämnet East vs. West och de som stod för snacket var Nick Bailey, creative director på AKQA Amsterdam och Naoki Ito, creative director på GT Tokyo. Jag ska inte hålla något längre utlägg om vad det snackades om, vill bara dela med mig av en kampanj som presenterades av Naoki Ito:



Kanske spelade inramningen in (föreläsningen hölls i en biograf), för mig kändes hur som helst filmen och kampanjen som ledde fram till filmen jävligt stark.

Kolla på kampanjsidan här.

Halvt rolig reaktion

Den här bilden tog jag med min mobil ungefär 30 sekunder efter att jag stått cirka 2 meter från Bill Clinton. I bilen sitter det säkerhetsfolk. Det skulle kunna varit vilken bil som helst.

Händelseförloppet som leder fram till att jag får för mig att det är en bra idé att ta en bild på bilen ser ut som följer: Jag hör Johan säga något i stil med "det var som fan" och lyfter blicken från backen. Får syn på Bill, kliar mig i skallen och stannar upp. När jag sen står där som en idiot och funderar över situationen blir jag klappad på armen av en kvinna i sällskapet som ler och säger "du ser rätt, det är han". Tanken på att detta ögonblick borde förevigas föds.