Stil 4

Skateboard & nostalgi från mina föräldrars garage

Skor

God Morgon

Morgonen kunde nog inte börja sämre än att vakna upp till Kristin Kaspersen som pratar om onani och sexhjälpmedel i TV. Nu kan dagen bara bli bättre.

Ska jag börja ifrågasätta tidigare val?

Ska jag kolla upp om den här mannen har något att erbjuda mig? Ska jag efter att hela min uppväxt gått runt hyllmetern med Zappa i farsans skivsamling nu helt plötsligt ge det en chans? Ska jag fylla mitt hem med gamla vinylskivor efter att ha tömt det på cd-skivor? Ska jag bryta med ytterligare ett av de ställningstaganden jag gjorde i mina tonår?

Idag har jag snubblat över Zappa i två vitt skilda sammanhang och i mina tankar han dykt upp för många gånger de senaste veckorna för att det ska vara en slump. Vad är detta? Varför kommer det nu?

Så vad sysslar vi med?

Jo, vi delar bland annat med oss av lite skönt 90-talsdoftande referenser till varandra på facebook. Den som är intresserad kan gärna ta del av dem här:
http://blip.fm/steveshelley
http://www.thejrnl.com/
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0982048009
http://www.tindrum.com/tarnation/completesoundtrack/index.html

Glad Påsk

Purple #11

I Purple Magazines vår- och sommarnummer medverkar Mark Gonzales i ett modereportage fotograferat av Ari Marcopoulos som jag gillar. Dels för att Ari tar bra bilder och dels för att Mark bl.a skatar omkring i en Tom Ford pyjamas och är rolig.

Bra reklam

De senaste dagarna har jag varit på några intressanta föreläsningar som handlat om reklam/kommunikation. I morse var ämnet East vs. West och de som stod för snacket var Nick Bailey, creative director på AKQA Amsterdam och Naoki Ito, creative director på GT Tokyo. Jag ska inte hålla något längre utlägg om vad det snackades om, vill bara dela med mig av en kampanj som presenterades av Naoki Ito:



Kanske spelade inramningen in (föreläsningen hölls i en biograf), för mig kändes hur som helst filmen och kampanjen som ledde fram till filmen jävligt stark.

Kolla på kampanjsidan här.

Halvt rolig reaktion

Den här bilden tog jag med min mobil ungefär 30 sekunder efter att jag stått cirka 2 meter från Bill Clinton. I bilen sitter det säkerhetsfolk. Det skulle kunna varit vilken bil som helst.

Händelseförloppet som leder fram till att jag får för mig att det är en bra idé att ta en bild på bilen ser ut som följer: Jag hör Johan säga något i stil med "det var som fan" och lyfter blicken från backen. Får syn på Bill, kliar mig i skallen och stannar upp. När jag sen står där som en idiot och funderar över situationen blir jag klappad på armen av en kvinna i sällskapet som ler och säger "du ser rätt, det är han". Tanken på att detta ögonblick borde förevigas föds.

Tisdagens fynd i mejeridisken

Creme fraiche saffran & tomat är en framtida klassiker!

Smak

Började skratta åt mig själv när jag stod i tidningsaffären och petade på ett nummer av Another Man idag. Fick mig en släng av självinsikt.

Ända sedan tidningen Love kom har jag rynkat på näsan åt den och undrat vad som är grejen. Bortsett från omslagsbilden då. Den sticker ju faktiskt ut en del och man kan förstå att det uppmärksammas. Men sen, vad är det för tråkiga namn som står där på omslaget? Känns ju inte hett för fem öre. Jag har verkligen inte kunnat förstå hur en tidning som väljer att skriva om de här personerna i sitt första nummer kan vara intressant. Namnen är tråkiga! Det står jag fast vid.

Själv står jag där i tidningshyllan och går igång på det här:

Thurston Morore på ett omslag och jag känner en barnslig entusiasm. Vidare så ser jag att de också skriver om Jason Spaceman och Bobby Gillespie. Luktar köp. Hett!

MBV

Efter förra årets Way Out West fick det vara nog sa vi. Det är inte roligt att åka på festivaler längre. Även om man nu bor bekvämt och inte längre dricker sprit ur petflaskor (kanske just därför) så är det inte kul.
Hur som helst så är det svårt att låta bli att imponeras av Way Out West's bandbokningar även det här året. Och jag måste medge att det är lite frestande att stå i den där slottskogen i år igen och lyssna på gitarrmattor.

Don't break my heart

Igår drack jag vin med min mamma och lyssnade på Vaya Con Dios.

Fackombudsmannen

Igår kväll tittade jag på Janne Josefssons ”Debatt” på Svt. Huvudämnet i gårdagens program var hurvida LO:s ordförande Vanja Lundby Wedin skulle sitta kvar på sin post eller inte, som har diskuterats flitigt i både medier och på arbetsplatser den senaste tiden. Personligen tycker jag att hon ska lämna sin post.
Nu vill jag dock inte prata om hennes agerande (icke agerande) eller politik överhuvudtaget utan om den stereotypa fackombudsmannen. Igår när jag såg programmet insåg jag att det finns en hel drös där ute i landet! Fackombudsmän som ser precis likadana ut och med sina hemliga klädkoder och attribut känner dom igen varandra på fabriksgolven. Mustaschen är obligatorisk, och då talar vi inte om den ironiska mustaschen, vi pratar en större vältrimmad variant som doftar 70-tal. Frisyren lika så, ofta ett fluffigt lite längre hår och gärna ett par glasögon till, stålbågar förstås. Fackombudsmannens stil är manlig och inspirerande tycker jag. Ofta bär han en skjorta avslappnat med uppkavlade ärmar och två-tre knappar uppknäppta så att man kan ana en manlig bröstbehåring, och till det alltid jeans. Som pricken över i så finns det oftast gamla tatueringar på fackombudsmannens underarmar tillsammans med svetsbrännmärken.

Finn ett fel

Jag har gått förbi den här affischen många gånger nu och blir lika förundrad varje gång över att Primal Scream ska spela på samma evenemang.

Baggy

I morse när jag bläddrade igenom SvD:s helgbilaga och ögnade igenom ett modereportage kom jag på att det finns nog inget modeuttryck som jag hatar mer än ”oversize”. Nu, 2009, känns väl hela begreppet ”oversize” ganska överspelat men likväl är det ett vedertaget uttryck som flitigt används i modereportage och bland modebloggarna.
När jag växte upp kallades ett klädesplagg som hade en större passform än vanligt för ”baggy”, ett uttryck uppsnappat från det amerikanska skateboard- och streetmodet.
Bland mina vänner var det under en period otroligt viktigt att vara så mycket ”baggy” det bara gick. Störst byxor och t-shirt var det som gällde, gärna med en lite tjockare kedja till plånboken som accessoar och med en ”beenie” på hjässan.
Ett roligt minne jag kommer ihåg är att jag och en vän hade totalt missuppfattat ordet ”loose fit” som används om passformen på jeans och byxor. Vi trodde att ”loose fit” stod för ”looser fit” och var tight passform på jeans, eftersom i våra ögon var det bara loosers som bar tighta jeans.

Just do it

Ja, varför inte egentligen?
Jag tycker att det här är en kul idé.

Vårsolen

Det är underbart att gå till jobbet med solen i ögonen och höra fåglar kvittra. Idag känns det som att våren äntligen är på väg. Nu kör vi!

Bandhemsidor

För ett tag sedan postades det en väldigt rolig länk till Todd Rundgrens briljanta hemsida här i bloggen. Jag vill återigen rekommendera er att besöka den och pushar för LÄNKEN ytterligare en gång.

Idag blev jag tipsad om en annan fin hemsida tillhörandes en artist.

Artisten är Aidan Moffat och jag gillar Aidan Moffat. Fast jag har faktiskt inte hört något av honom annat än som ena halvan av Arab Strap. Jag tycker dock att namnen på hans andra band/soloprojekt är ganska kul (t ex Lucky Pierre och Aloha Hawaii).

Såhär ser det ut när man kommer till Aidans sida:


Klickar man vidare så hittar man sånt man kan förvänta sig att hitta på en bandhemsida. Både Todds och Aidans sidor får mig att tänka på bandhemsidor överlag.

Särskilt Todds då den känns som en vindpust från en tid som flyt. En tid där bandhemsidor var något man brydde sig om. Detsamma gäller för Aidans som jag gillar i sin spretighet. Ungefär som en kommentar till ett format på utdöende?

(Använder man ens ordet hemsida idag? Det känns gammalmodigt)

Och för att frångå ämnet. För en vecka sedan träffade jag två läsare av den här bloggen. En av dem tyckte att vi borde bli mer personliga, så därför tänkte jag flika in en liten personlig anekdot här som knyter an till Aidan Moffat. Aidan var bara inblandad på ett hörn, just som en halvan av Arab Strap efter att de gjort sin sista Sverigespelning på Debaser Slussen. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle säga något till dem när jag såg dem stå bredvid mig i baren. Innan detta tror jag enbart att det hänt en gång att jag gått fram till artisten efter en spelning och sagt något. Även den gången var det ett skottskt band, troligen så är de dessutom goda vänner med Arab Strap. Aereogramme heter bandet och dem fick jag för mig att prata med efter en spelning på Emmabodafestivalen för kanske 10 år sedan. Det jag fick ur mig på Debaser Slussen var en axelklappning och ett ”fuckin great!” riktat till Aidans kollega Malcolm. Jag tror att han svarade ”thanks”. Det var det.

Libraryman

Jag vill slå ett slag för det relativt nystartade svenska förlaget Libraryman som ger ut snygga, enkla publikationer i små upplagor, med precis den estetik jag tycker om! Libraryman specialiserar sig främst på samtida fotografi och släpper nu härnäst en bok med den holländska duon Anuschka Blommers & Niels Schumm.

Youtube-funk

Jag blir svårt imponerad av det här:


Gå in på ThruYou och kolla! Det han gjort är alltså att ta ljud/film-klipp på youtube och vävt samman dem till låtar/videos.