Ska ta och följa Jim O'Rourkes ord. Jag ska köpa hans skiva, jag ska sätta mig ner med fodralet och jag ska låta den fylla rummet. Jag ska inte ladda ner den för att stilla min nyfikenhet utan jag ska vänta tills jag har den i min hand. Och jag ska nog köpa den på vinyl.
Den har legat och skräpat i över en månad sedan jag köpte den men igår kändes det rätt att ta tag i den.
Första kapitlet är lovande, fast ändå misstänker jag redan nu att jag inte kommer läsa boken i sin helhet. Jag har nämligen blivit mästare på att aldrig läsa hela böcker (om det inte är en roman dvs). Ungefär halva boken är alldeles lagom, sen är det dags för något nytt. Det fina är dock att jag nånstans, för inte så länge sen, läste något om att det här beteendet inte är något man ska känna sig dålig över. Tvärtom. Genom att inte läsa ut böcker bearbetar man innehållet annorlunda och kommer ihåg mer av det man läst. Den icke avslutade boken blir ett icke avslutat kapitel så att säga. Tror att det var så det var.
“The magazine has always been, and I hope will always be, an honest reflection of my interests,”
Michael Nevin har gjort sin tidning the Journal nu i tio år och i veckorna kommer det 27:e jubileumsnumret ut. The Journal har gått från att vara ett litet skateboard & art zine till att idag vara ett renodlat konst- och populärkulturmagasin med exklusiva bidrag från ett flertal samtida konstnärer och fotografer under åren. Det som jag tycker gör the Journal så himla bra är att det känns som att läsa ett hemmasnickrat zine, som gjorts med hjärta och slit, samtidigt som den lyckas hålla en sjukt hög standard i allt som publiceras. Något som idag känns ganska unikt när de flesta magasin är tjocka och tunga som tegelstenar men mer än hälften av sidorna upptas av annonser.
I en intervju för Style.com berättar Michael mer om the Journal och tidningens utveckling som jag tycker är mycket inspirerande och bra.
Året 1982 ser jag dagens ljus för första gången och Michael Jackson når stora framgångar med sitt nysläppta album Thriller. Samma år bestämmer sig Neil Young för att bryta med sin traditionella bana och ger ut sitt kontroversiella album Trans, ett album som upprör både inbitna fans och skivbolag. På de nio låtar som finns med på skivan använder sig Neil av synthesizers och vocoder och kanske är det första gången rockmusik och syntar möts på det här sättet.
Jag vill uppmärksamma klockan. Tyvärr vet jag inget om klockor, till skillnad från effektpedaler, så jag kan inte säga något om vad det är för klocka. Den ser i alla fall bra ut.
För drygt en månad sedan gick jag, sista dagen av utställningen kan tilläggas, och såg Lee Ranaldo & Leah Singers "iloveyouihateyou" på Magasin 3. Jag vart inte helt överväldigad måste jag säga. Kanske för att det hela blev en aning rörigt när Lee & Leahs verk (som bestod av videosekvenser, stillbilder och ljud) fick samsas tillsammans med andra videoinstallationer. Förmodligen fanns det säkert ett samband och någon tanke bakom att alla installationerna delade rum, men jag upplevde det mest som stökigt.
Om jag i sommar ska exponera mina likbleka stubbar till ben tänker jag göra det i grön camouflage. Inga Seersuckers eller Ralph Lauren kortbraller här inte!
Efter att lyssnat på Jarvis Cocker-skivan känner jag att jag vill skriva något om Steve Albini. Men jag har inte en aning om vad jag vill säga. Skivan är tråkig och jag tänker att Steve Albini gör tråkiga skivor. Fast det stämmer ju inte riktigt, men jag har nog lite svårt för honom ändå.
Tinyvices.com är ett bildarkiv i större omfattning, eller kanske mer ett fotogalleri online, som fotografen Tim Barber startade redan 2005. Själv upptäckte jag sidan ganska nyligen och har blivit en frekvent besökare sedan dess. Här finns bildserier och portfolios från mer eller mindre etablerade fotografer att gå loss bland. Till exempel så hittar man, utöver Tim’s egna arbeten, bilder från bl. a Ryan McGinley, Leo Fitzpatrick och Richard Kern, för att bara nämna en handfull. Gör ett besök på Tinyvices.com så lovar jag att du kommer slå ihjäl en timme eller två.
Jag hittade den här bilden som jag tog när jag var i Barcelona första gången 2003. Jag gillar bilden eftersom jag dels tycker den representerar MACBA på ett bra sätt och för att jag lyckades få med Juan Marco (på skateboard) av en ren slump.
J: Hur tar man bort musik från min I-pod?
Av nån jävla anledning gjorde Stephen Baldwins karaktär i De misstänkta ett starkt frisyrmässigt intryck på mig. Egentligen är det väl inget särskilt alls med frisyren, kortklippt i kombination med lite skägg.
Igår när jag jäktade runt sista timmen på Konstfacks vårutställning fick jag syn på Erik Hellstens broderier som jag gick igång på!
Jag anar nästan gammal hederlig eastcoast-westcoast beef när jag hör Jay Rock’s ”Follow me home" tillsammans med the Game. Kanske för att dom ”snor” Marlena Shaws-samplingen rakt av från DJ Premier producerade beatet i Gangstarr’s ”Check the technique” och sedan lägger refrängen: ”C-A-L-I-F-O-R-NIA my name rang in M.I.A, I’m the talk of New York, down in A.T.L, they smell me, so ain’t shit niggas could tell me. Ask in Mo-town, they’ll tell you how it go down, ain’t no California love, we California thugs, we throw California slugs, so throw up a California dub” efter det.
1. Not in fashion - Mark Borthwick 390:-
Morgonen kunde nog inte börja sämre än att vakna upp till Kristin Kaspersen som pratar om onani och sexhjälpmedel i TV. Nu kan dagen bara bli bättre.
Ska jag kolla upp om den här mannen har något att erbjuda mig? Ska jag efter att hela min uppväxt gått runt hyllmetern med Zappa i farsans skivsamling nu helt plötsligt ge det en chans? Ska jag fylla mitt hem med gamla vinylskivor efter att ha tömt det på cd-skivor? Ska jag bryta med ytterligare ett av de ställningstaganden jag gjorde i mina tonår?
